ÅRSBÄSTALISTAN 2020

Något som inte var annorlunda i år från tidigare år var att det släpptes en massa bra musik trots allt. Konserter har vi fått klara oss utan och det gjorde nog att jag sökte upp ännu mer ny musik än tidigare. Beställningarna från Discogs, Ginza, CDON duggade tätt under året samt besöken på Soundpollution och Bengans såklart. Det var riktigt svårt i år att välja ut och rangordna tio av släppen men det ska ju göras, jag har gjort det så länge jag minns. Men först ska jag nämna två plattor som kom ut digitalt men inte fysiskt så de har jag inte kunnat köpa än. Annars hade de funnits med på listan, så på delad 11e plats finns finska Satans´ fall – Final day och Deeds of flesh – Nucleus. Mycket, mycket bra plattor som jag alltså hittills bara hört via Spotify. Blir köp i januari. Nu till den faktiska listan då.

10. My dying bride – The ghost of orion

Ett av mina absoluta favoritband ända från debuten 1992. Den här plattan börjar med låten Your broken shore som verkligen väcker tankar till de mest klassiska skivorna Turn loose the swans (1993) och The angel and the dark river (1995). De tre första låtarna på sammanlagt ca 24 minuter gör mig hundra procent nöjd men sen kommer den, ”låten” som drar ned listplaceringen från en top fem till tionde. Ja, kanske lite hårt men ett sånt spår som The Solice med Wardrunas sångerska Lindy Fay Hella skulle aldrig ha lämnat studion. Jo, kanske på en Wardruna-platta eller något slags meditations/avslappnings-skiva. Jag kan såklart inte slappna av till den. Resten av the Ghost of orion är bra, dock blir det aldrig lika bra som de tre första låtarna. Det som är bra är extremt bra men en tiondeplats för räcka. Nåt straff ska man ha som ger ut årets sämsta låt.

09. Volturyon – Xenogenesis

Detta är ett av Sveriges bästa death metal band. 2016 släppte de senast en fantastisk platta, Cleansed by carnage, och denna är inte sämre den. På grund av den hårda konkurrensen i år från många death metal band så får detta Borlängegäng nöja sig med en niondeplats. Låten Mother blev snabbt en favorit men skivan är så pass jämn att det egentligen är svårt att välja ut en favorit. Jag såg dem live 2013 och hoppas verkligen att konsertlivet kommer igång igen och just Volturyon står på scen direkt.

08. Aborted Fetus – Pyramids of damnation

Detta band har varit aktivt sedan 2000 men blev en ny bekantskap för mig i år då Pyramids of damnation kom. Från staden Perm, 1400 kilometer öster om Moskva, i Ryssland kommer de här fyra killarna som redan hunnit spotta ur sig sju fullängdare. Jag har lite backtracking att göra och det ska bli kul att höra hur deras utveckling gått till fram till en så bra skiva som denna. Den är brutal, variationsrik utan att bli för meckig och här och där hör man till och med lite fina gitarrsolon. Den här skivan ska, som de flesta i och för sig, spelas från första till sista låt för då får man en helhetsbild på deras storhet i låtskrivandet. Blir nästan som en temaplatta utan att vara det. Att lyssna på Aborted Fetus år 2020 tar dig med på en death metal resa, en berg och dal-bana utan dalar.

07. Vader – Solitude in madness

Legendariska polackerna släppte sin debut 1992 och har varit konstant produktiva sedan dess. Något annat de varit duktiga på också är medlemsbyten. Den enda kvarvarande orginalmedlemmen är Peter Wiwzcarek och totalt har bandet haft 21!!! medlemmar. Nya skivan är en kort och snabb sak, tänk Slayer Reign in blood eller liknande. Ingen andningspaus, bara ös. Into oblivion kommer nog bli en live-favorit resten av deras karriär. För mig vitaliserades de här gamla hjältarna igen i och med Solitude in madness.

06. Sodom – Genesis XIX

Efter att ha gett bandkollegorna sparken drog Tom Angelripper ihop ett nytt Sodom med före detta gitarristen Frank Blackfire. Nu är också Sodom ett fyramannaband där det verkligen märks att det är två gitarrister. Trycket, frenesin och variationen vittnar om att det var ett bra drag att förnya bandet. Själv har jag jämfört Genesis XIX som en blandning mellan Code red (1999) och Til death do us unite (1997), två av mina Sodomfavoriter. Det räckte till en sjätteplats i år men också årets bästa thrash metal.

05. Disavowed – Revocation of the fallen

De här Holländarna hör inte till de mest produktiva precis. 2001 släppte de sin debut och följde upp den 2007 sen kom……ingenting……och sen ingenting igen. Men nu, tretton år sedan är den äntligen här. 2015 såg jag dem live första gången och redan då lirade de en låt från kommande skivan. Det tog ytterligare fem år alltså. Det är brutal death metal med en helt felfri produktion. Basljudet är något som snabbt slog mig och det ger en extra dimension när basen hörs så pass tydligt i ljudbilden. Missa inte denna skiva om du gillar brutal death metal och missa absolut inte dem live om du får chansen framöver, sångaren Robbe Kok är mycket speciell i sitt uppträdande.

04. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Trots att Astral Doors inte släppte något i år så kommer sångaren Patrik Johansson med på min lista. Den här gången har han gjort en temaplatta om mordet på Olof Palme 1986. När jag först hörde själva idén blev jag lite skeptisk. Temaplattor kan bli lite styltiga och spretiga och det faktum att texten ska framföras på ett visst sätt så att låtkvaliteten får stryka på foten. Men…..jag hade inte behövt oroa mig. Låtarna står på egna ben allihop och textinnehållet smälter perfekt in i helheten. Med sin vapendragare Lars Chris från Lions´ Share på gitarr har de återigen gjort ett mästerverk. Det kanske kommer en Lions Share platta med Patrik på sång nästa år men hur som helst, bara han öppnar munnen kommer han ta sig in på min lista. Sveriges i särklass bästa metalsångare.

03. Attick Demons – Daytime stories…nightmare tales

Ytterligare en ny bekantskap för mig i år. Portugisiska Attick Demons. Det första som slår en är sångaren Artur Almeida som är en mycket bra Bruce Dickinson-kopia. Men ganska snart inser man att låtmaterialet också är fruktansvärt bra. Ska man göra en jämförelse med Iron Maiden så har den här plattan låtar som är mycket bättre än vad de stora engelsmännen åstadkommit på länge. Inledande Contract är nog årets bästa låt och att de avslutar med en låt som lika gärna hade kunnat inleda skivan visar på styrka och jag ser redan fram emot att de släpper ett till album. Obrigado!

02. Benediction – Scriptures

Sedan nyheten kom att tidigare sångaren Dave Ingram var tillbaka i Benediction gick jag och väntade på den nya skivan. Visste att den skulle hamna högt på listan redan innan jag hade hört den. Det kan liksom inte bli fel. Daves röst har man hört i flertalet band de senare åren så det fanns inga tvivel på att rösten är minst lika mäktig som förr. Inledande Iterations of I är en blinkning till låten I som avslutade Grind bastards (1998), sista skivan med Ingram på sång innan han slutade. The crooked man får mig att tänka på debuten Subconcious terror (1990), fast med så mycket bättre produktion. Ljudbilden är mörk, tung men det är hela tiden tydligt, inget som grötar ihop sig. Benediction är tillbaka på riktigt och årets death metal är korad!

01. Primal Fear – Metal commando

De här tyskarna abonnerar på min årsbästalista. De har kommit etta och trea med sina senaste plattor och i år är det alltså dags att dela ut guldmedaljen igen till dem. Mat Sinners låtskapande med hjälp av Svenske Magnus Karlsson är inget mindre än fenomenalt. Toppklass på varenda ton och sångaren Ralf Scheepers är ett unikum, hur han lyckas behålla rösten i alla dessa år är ett under. Han är visserligen röstcoach och vet hur man tar hand om sig men ändå….30 år av så höga toner är en bragd. Jag har alltid föredragit Ralf framför Rob Halford i Judas Priest. Skivan då? Ja, från första stund matas vi med rivande metalgitarrer och dubbla baskaggar men i exempelvis Along came the devil dras tempot ned lite men Ralfs fantastiska röst drar inte ned det minsta på intensiteten för det. Låt tre Halo är tillbaka på snabba dubbeltramptakter med en melodi som sätter sig direkt. My name is fear i ungefär samma stuk. Ingen låt blir tråkig, ingen utfyllnad någonstans och som pricken över i-et avslutas skivan med Infinity, en trettonminuterslåt av episka mått. Här hör man likheter med deras lite lugnare Seven seals (2005) men även här ökar tempot emellanåt. Om någon vill veta hur Primal Fear låter så visa dem Infinity för i den finns allt som bandet står för musikaliskt genom hela sin karriär. En mycket värdig nummer ETT.

Men…alla dessa skivor i all ära. Jag kunde inte ta med den skiva som betytt mest för mig i år eftersom jag själv är delaktig i skapandet av den. Därför fick den stå utom tävlan. Det är förstås Greasy Spoon och debuten Dinner for cannibals. Jag kläckte idén för min musikervän Tore och jag skrev texter och han musiken. Hans sångare Emil från Tores Sinistra Project lade sången och min vän William Person Öberg gjorde det fantastiska omslaget från min idé samt loggan och det fina Spoonogrammet. Och min vän Roger Andersson ritade våra porträtt till vår booklet. Den här får ni såklart inte heller missa.

P.S. Vi gjorde precis en nyårslåt också, med Robert Karlsson från Creeping Flesh på gästsång. Världens enda death metal nyårslåt!! Ös på nu och Greasy nytt år på er!

2020-Året Kineserna förstörde

Den 24e Januari skrev jag ett inlägg https://metal666blog.wordpress.com/2020/03/04/valfylld-februari/ om vad jag hade att se fram emot under 2020. Det var the Abyss festival i Göteborg, det var Gefle Metal Festival, sista Sverigespelningen med Kiss, Tony Iommi på Circus, the Capital Deathfest i Stockholm, GBH i Stockholm, Deranged och Creeping Flesh på Klubb Fredagsmangel i Jakobsberg och säkert ett dussin konserter till.

Men istället såg kineserna till att sprida virus som blev till en pandemi och allt ställdes in så blogginlägget jag skrev innan, om en välfylld februari blev också rapport från de sista spelningarna 2020. De elva konserterna under februari som jag bevittnade har ändå gett mig energi att klara en stor del av året.

Själv fick jag viruset i slutet av maj, inte så allvarligt, lite feber och hosta typ och sedan visade de sig att jag hade antikroppar. Därför blev sommaren helt ok ändå och jag kunde gå på pubar, badstränder och ta en kryssning till Gdansk några dagar utan att behöva oroa mig för smitta.

Men i brist på konserter har jag nog köpt lite fler skivor än vanligt istället. Mycket att välja på när det ska sammanställas en årsbästalista snart. Sodom släppte nyss en riktigt stark platta som måste lyssnas på en hel del innan fastspikandet av placeringar på listan. Annars blir det en fin blandning av Death Metal, Heavy Metal och Doom på listan. In i det sista kommer det att ändras detta år då jag tycker det är lite svårare än vanligt.

Men lite andra skivor, som inte släppts i år, har jag också inhandlat. Det svåraste skivköpet var dock en platta från i år med Barbarity från Ryssland. Jag hade redan två CD med bandet och beställde den nya ”the Zymosis” via bandcamp. Kunde föjla försändelsen på nätet och det visade sig att det tog hela två månader för skivan att komma ut ur Ryssland men sen tog det stopp igen. Hos postnord. Jag skrev och ringde till dem och fick då veta att jag var tvungen att betala tullavgift så då gjorde jag det, 112 kronor ytterligare. Väntade längre men ingen skiva kom hem. Fortsatte maila och ja….när skivan legat hos postnord cirka en och en halv månad kom den äntligen hem. Så tre och en halvmånad och blev dubbelt så dyr som den skulle för att få den. Svåraste CD-köp jag gjort.

Ett urval av andra plattor jag köpt då: Gohrgore, Last Horizon, Riffobia, the Prophecy 23, Reek, the Project Hate och Necrot.

Jag återkommer senare i December med min slutgiltiga lista, dock är årets skivhändelse såklart min egen Greasy Spoon – Dinner for cannibals. Det anses väl som jäv om jag skulle ha med den på listan, får väl hoppas att några andra som köpt den kanske har den på sin topplista.

https://metal666blog.wordpress.com/2020/04/21/greasy-spoon-dinner-for-cannibals/

Black Sabbaths bästa plattor.

Ofta har jag fått frågan vilken som är den bästa skivan med Black Sabbath. Troligtvis för att jag klassar dem som världens bästa band, alla kategorier. Har ofta tröjor med bandet på mig och pratar gärna om Birminghamsnubbarna när tillfälle ges.

Favoritskivan då? Nja, det varierar men oftast har jag nog velat dela upp bandet i en Ozzydel och utse bästa plattan med originalsättningen, en Diodel och Tony Martindel. Ibland helt enkelt delat upp det i två delar, före och efter 1979. Oftast slåss Master of Reality och Sabbath Bloody Sabbath om förstaplatsen av de tidiga åren medans Born Again, Dehumanizer och Cross Purposes slåss om guldet åren efter Ozzy.

Men nu satte jag mig och funderade, skiva för skiva, låt för låt, med avsikten att hitta bandets mest helgjutna release. Ett album alltså utan några svaga punkter. Inga spår som jag gärna hoppar över. Inga för långdragna instrumentalspår som inte har någon mening. Covers är också något jag tycker är mindre nödvändigt hos ett band som faktiskt är världens bästa på att skriva egna låtar

Då börjar vi.

Black Sabbath: Även om Warning och Evil Woman båda har blivit som om de är Sabbathlåtar så är de tyvärr covers. Ikoniska titelspåret, N.I.B och Behind the Wall of Sleep i all ära, plattan är inte helgjuten med två coverlåtar.

Paranoid: Innehåller ju deras mest kända låt men låtar som Planet Caravan och i viss mån även Rat Salad hoppar jag gärna över. Rat Salad var ganska rolig live med det inbakade trumsolot men Planet Caravan tillför inget.

Master of Reality: Av plattans 8 låtar finner vi Sweet Leaf, Into the Void, Children of the Grave, After Forever och Lord of This World. Tiopoängare allihop och skulle kunna bli en helgjuten platta om det inte var för Embryo, Orchid och Solitude. Fem klassiska låtar räcker inte.

Vol 4: Changes, behöver jag säga mer? Den låten kan ju förstöra vilken skiva som helst. Sen finns även ljudet Fx och Laguna Sunrise på samma skiva. Då spelar det ingen roll hur många Snowblind och St Vitus Dance det finns i världen.

Sabbath Bloody Sabbath: Över fyra minuter Fluff får intresset att sjunka efter de två inledande mästerverken. När de sedan börjar leka med oljud igen på Who Are You är måttet rågat. Killing Yourself to Live är en av Black Sabbaths bästa låtar men det räcker ju inte då plattan inte är helgjuten.

Sabotage: Här är det svårare att hitta fel. Don’t Start (too late) är instrumental men håller sig under en minut och fyller en funktion som andningspaus mellan Hole in the Sky och Symptom of the Universe. Även Supertzar med sina körer är njutbar. Så Sabbaths första helgjutna skiva kom i mitt tycke 1975 och heter Sabotage.

Technical Ecstasy: Kan vara den såsigaste texten någonsin som levereras i She’s Gone och It’s Alright hör inte heller hemma på en skiva med världens första och största heavy metal band.

Never Say Die: Sista plattan innan Ozzy lämnade och den är riktigt bra. Jonny Blade är lite knepig och Swinging the Chain lite väl jazzig men det är ändå Breakout som pajar helheten. Två och en halv minut meningslös instrumentaljazz!!! Sorry Sabbath.

Heaven and Hell: Nytändning är bara förnamnet. Med Dio bakom mikrofonen slår de till med en helgjuten skiva. Från inledande Neon Knights till avslutande Lonely is the World är öronen på helspänn och man njuter av varje ton.

The Mob Rules: Svårt att följa upp succén med förra skivan och med tre minuters ljud i ”låten” E5150 kan jag inget annat än dra ned betyget en aning. Avslutande Over and Over är inte heller så upphetsande. Bra skiva men inte helt och hållet.

Born Again: 1983, året då Ian Gillan sjöng i Black Sabbath. Vilken succé sen då! I det närmaste en helgjuten skiva. Nu kanske jag är petig men instrumentalen Stonehenge på två minuter är på tok för lång. Ljudet är skönt och stämningsfullt och är perfekt som intro till Disturbing the Priest. Men snubblar på målsnöret gör Born Again tyvärr. Kortade man ned Stonehenge till 40 sekunder hade det varit en helgjuten skiva.

Seventh Star: Glenn Hughes på sång och den här plattan är grym. Sphinx hålles runt en minut och slipper vara den instrumentallåten som stjälper lasset, dock är det för många lugna låtar i mitt tycke. Även om In Memory, No Stranger to Love och titellåten Seventh Star är riktigt bra så önskar jag mig lite mer fart för att den ska vara helgjuten i mina öron.

The Eternal Idol: Första skivan med Tony Martin på sång. Vilken debut av honom men…..bandet envisas med att lägga in tröttsamma instrumentala låtar. Här heter den Scarlet Pimpernel och är över två minuter lång. Drar ned tempot och helhetsintrycket.

Headless Cross: Här sjunger Tony Martin ut ännu mer än på förra skivan. Plattan inleds med introt the Gates of Hell och det ger mig gåshud när den efter en minut övergår i titelspåret. Sen är det uppvisning ända in i mål. Inte en enda sak att klaga på, den här skivan är verkligen helgjuten.

Tyr: Att följa upp Headless Cross är svårt, för att inte säga omöjligt. Anno Mundi är en grym start och efterföljande tre låtar lika magiska men sen hamnar bandet i instrumentalträsket igen och segar ned plattan. The Battle of Tyr och Odins Court med sammanlagt nästan fyra minuter får vem som helst att tappa intresset. Att sedan Valhalla öser på underbart spelar mindre roll, skadan är redan skedd.

Dehumanizer: Dio tillbaka och vi minns ju hur det gick 1980. Knappast sämre denna gång. Computer God, TV Crimes, Time Machine, After All, Sins of the Father, Letters From Earth, Too Late, Master of Insanity, Buried Alive och den fantastiska I. Helgjuten är bara förnamnet.

Cross Purposes: Tony Martin tillbaka och ska följa upp en succé men lyckas han? Oj oj oj så han lyckas. Skulle kunna skriva upp varenda låttitel här med men det blir tjatigt. Cross of Thorns, Immaculate Deception, The Hand That Rocks the Cradle är bara några exempel på mästerliga låtar. Den senare kanske med Iommis bästa riff någonsin. Inga onödiga ljudspår bara 100 procent heavy metal från världens bästa band. Helgjutet som fan!

Forbidden: Inte bandets största stund men ändå….Rusty Angels och Guilty as Hell är tiopoängare. Faktiskt är det mesta på skivan jäkligt bra men…..här kommer det….tar man med en rappare på en sådan här skiva får man finna sig i att bli utskälld och få sämre betyg. The Illusion of Power förstörs totalt när en hiphopare öppnar käften.

13: Efterlängtad återkomst på platta med Ozzy på sång. De försöker sig på att upprepa något de gjorde 43 år tidigare, med Zeitgeist gör de en Planet Caravan för 2013. Lika misslyckat som 1970. Resten av låtarna tycker jag är bra men tempot blir lite för enformigt. Mer variation är att önska. Loner, End of the Beginning, God is Dead…….bra låtar men från första till sista ton i ett svep tenderar att bli lite sövande.

Alltså, vad kom jag fram till? Jo helgjutna skivor är Sabotage, Heaven and Hell, Headless Cross, Dehumanizer och Cross Purposes. Med Born Again som kom väldigt nära ett helgjutet släpp som bubblare.

Men trots små fadäser är och förblir Black Sabbath det största som någonsin funnits i musikvärlden.

GREASY SPOON – Dinner for cannibals

Äntligen har även jag varit med och gjort en platta.

Det hela började med att jag satt och drack några goda öl och på skoj skrev några tokiga, korta texter. Jag lyssnade på band som S.O.D, Unseen Terror och Ludichrist och inspirationen kom därifrån.

Efter att ha skickat sju texter till min musikervän Tore gick han igång på det totalt och sa att om jag skriver sju till så gör vi en platta.

Sagt och gjort, sju ytterligare texter plitades ned och bollen var i rullning.

Tore skrev i stort sett en låt om dagen och sedan fick hans kompis Emil filerna skickade till sig för att lägga sång. Emil är bekant från Tores andra band Sinistra Project.

Efter några månader där arbetet avbröts av influensa och annat så var äntligen låtarna klara. Omslaget hade jag kontaktat William från bandet Creeping Flesh angående och han, med lite riktlinjer från mig, gjorde ett kanonjobb. Min kompis Roger från punkbandet the Past fick äran att illustrera våra porträtt till skivan.

Ett spoonogram konstruerades också av William, fem greasy spoons som bildar ett pentagram. Detta blev baksidan på skivan som en liten flirt med Bathorys första platta.

Tore skötte mixen med lite input från mig och sen skickades allt iväg på CD tryckning. Vi bestämde oss för att trycka upp 100 CD till att börja med, får se om de säljer slut då vi kan beställa fler.

Här kan du köpa plattan för en hundring:

https://facebook.com/greasyspoon666/

https://instagram.com/greasy_spoon_band/

https://www.discogs.com/Greasy-Spoon-Dinner-for-cannibals/release/15133650

 

Men kanske du vill höra hur det låter innan  du köper?

OK, här är ett par youtubelänkar till våra egengjorda lyric videos.

 

Greasy Spoon interview

Have you played in any previous bands?
Robban: Fa Fan Face, punk in the nineties.

Tore: Hostile Reaction; Sinistra Project, Votary

Whats your names? /who’s doing what?
Robban: Lyrics
Tore: Sounds
Emil: Microphone
Have you had any previous members? No
What year did you start? 2019
Where are you from? Färjelanda, Sverige, Norge and Estocolmo.
What do you prefer to call your music? Death Metal, Grind, Weird Metal, Spoon Metal, Hair Metal.

Where will you play this year?  Nothing planned, gotta find guestmusicians if it’s gonna happen after the release of our album.

Do you have any new material coming out? Debutalbum will be out in the spring 2020.
How do you work when it comes to music? Drunk! Otherwise shitfaced!!
What inspires you?
Robban: Lyricly, crazy guys like  S.O.D, Unseen Terror, Ludichrist, Wehrmacht, Svullo och Eddie Meduza.

Tore: Def Leppard.

What do you look forward to in the next future? Mostly having the album Dinner For Cannibals ready. Check our Facebook/Instagram for info how to buy your copy.

What internet sites do you have?

What’s your motto? World domination, of course…
Do you want to add anything?
Three happy men in their prime.
Like Walking on the beach, sunsets and cosy nights at home.
Nothing against bandy and beer either.

Logga blogga

Välfylld Februari

Februari månad 2020 började som alla andra månader med datumet 1. Men just den här månaden var det också startskottet på en ordentlig konsertmånad. På Southside spelade mina gamla kompisar i the Past som förband till Puffra som hade releasefest. Började alltså februari med punk.

Den sjunde februari var det dags för thrashfest på Arenan, Fryshuset. Death Angel, Exodus och Testament avnjöts under en och samma kväll. Fryshuset är en ganska ok arena, i synnerhet nu när man får köpa sig en starköl. Dock 75 kronor för en plastmugg. Dessutom var det förbjudet att gå ut och ta frisk luft eller för att röka, undrar om det verkligen är ok förbjuda det?

 

Dagen därpå var det Slaktkyrkan som gällde med Vomitory som lirade före Unleashed som hade trettioårsjubileum. Kraken har ju fått lägga ner men med Slaktkyrkan behöver man inte sakna den så mycket. Bra sikt överallt och enkel tillgång till baren.

Lördagen därpå, den femtonde var det en riktig höjdpunkt för mig då Vltimas spelade på Klubben, Fryshuset tillsammans med Abbath. Vltimas med David Vincent i spetsen släppte sin debutplatta 2019 och tog direkt förstaplatsen på min årsbästalista. De spelade plattan rakt av och det var mäktigt.

Och som en fin avslutning blev det Suffocation, Belphegor och Hate på Slaktkyrkan tisdagen den tjugofemte. Självklart tog jag ledigt dagen därpå för att kunna njuta fullt ut och det gjorde jag verkligen. Hate var grymt bra, Belphegor helt ok och Suffocation helt grymma. Ricky som har ersatt Frank bakom mikrofonen har vuxit i legendens skor riktigt bra.

 

Att februari sedan avslutades med en skivmässa i Solnahallen var ju bara pricken över i-et. Som vanligt blev det en kaffe från 7 eleven och en halvtimmas kö utanför hallen för att få shoppa i fred en stund innan det blir helt fullt i lokalen. Mycket riktigt så gjorde jag så gott som alla mina fynd första timman. Några chansplattor men roligast var att jag hittade S.O.D Speak english or die på bild-lp och en Black Sabbath på nypressad vinyl med gamla inspelningen av War Pigs som då hette Walpurgis. Passar fint i min samling. En nygammal upptäckt var också att jag kom hem med en Iced Earth-platta och jag hörde igen hur bra dom faktiskt är.

 

 

 

En framåtblick på 2020

Efter att ha avhandlat 2019 med dess tio i top lista så vänder vi blad på kungligt vis och blickar framåt.

Vad släpps det för skivor i år och vad kommer för konserter? Lite av det som intresserar mig tänkte jag berätta om här.

Men först har det ju redan släppts en riktigt bra platta, Bonded – Rest in violence med ex.Sodom-medlemmarna Makka (trummor) och Bernemann (gitarr). På sång finns Assassin-sångaren Ingo Bajonczak som även är aktuell med sitt huvudband och plattan Bestia Immundis som släpps i februari.

Innan dess, i januari, kommer Bütcher med plattan 666 goats carry my chariot. Mycket intressant speed metal i Exciters skola.

Mer i februari då, ja God Dethroned släpper nytt, Anvil släpper nytt och självaste Ozzy Parkinson…förlåt…Osbourne ger ut en ny soloplatta. Om man bara kan skippa pianoballaden med Elton John så kan den bli lyssningsbar. Och sist men inte minst, kung Midas, Nils Patrik Johansson släpper sin andra soloplatta i februari.

Men februari är annars en riktig konsertmånad med turnépaketet Death Angel, Exodus och Testament den sjunde. Unleashed den åttonde. Vltimas (2019 års bästa skiva) tillsammans med Abbath den femtonde. Suffocation den tjugofemte.

Avslutar månaden med stora skivmässan i Solnahallen, jag missade höstens på grund av flytt så nu ska det fyndas.

I mars sen kommer den platta jag mest ser fram emot just nu, My dying bride och deras trettonde skiva the ghost of orion. Svenska Wombbath som fått fart på karriären på senare år släpper Choirs of the fallen och allas våran greve släpper en ny platta under namnet Burzum. Dessutom kommer ett av Sveriges allra bästa death metal band tillbaka med nytt, Deranged och plattan Deeds of ruthless violence. De kommer att turnera senare i år också och det får man inte missa.

En ny festival äger rum i Stockholm den elfte april, The Capital Deathfest med bland andra Grave och Necrophobic. Så när de kristna äter ägg får vi andra njuta av bra musik.

Jag kommer också att även i år närvara på the Abyss festival i Göteborg där jag ska få se bland andra Stormwitch, Nifelheim, Destruction, Omen och inte minst Razor. Och på tal om Göteborg så kommer dödskungarna av stan, Creeping Flesh, till Stockholm och spelar i början av april.

Vad är mer på gång då? Jo jag ska ju gå och höra Tony Iommi prata på Circus i Stockholm såklart. När den mannen spelar eller pratar så lyssnar man.

Kiss på Tele2 kommer det också att bli, barndomsidolernas sista spelning i Sverige. Sedan, i juli, bär det iväg till Gävle igen för en i år TRE-dagars festival med bland andra Deicide, Fleshgod Apocalypse, Heathen och Angelus Apatrida.

Ja som ni märker så har man börjat fylla biljettpärmen där hemma och det här är ändå bara första halvåret 2020.

 

ÅRSBÄSTALISTAN 2019

Det är dags för årsbästalistan igen. Som vanligt har det varit svårt. Dock inte valet av förstaplatsen men vi börjar från plats tio.

10

Uppsalabandet Misery Loves Co är tillbaka, med besked. Efter nitton tysta år släppte de i slutet av november plattan Zero. Trots den sena releasen letade den sig upp på min lista. Det fick bli plats nummer tio men hade den släppts tidigare på året kanske jag hade varit tvungen att lyfta den högre.

9

Holländarna i Prostitute Disfigurement har inte bara ett av världens skönaste namn utan de har också årets nionde bästa platta. Det självbetitlade sjätte albumet släpptes i mars och har gått varm då jag är sugen på riktigt brutal death metal. Ett band som bara blir bättre med åren.

8

I april släppte tyska Profanation skivan Into cascades of blood and burning soil. Jag hade då redan haft den i en månad då jag fått kontakt med bandet via nätet. Mycket bra death metal och riktigt bra growl av bandets gitarrist som tyvärr inte hanterat mikrofonen på de tidigare albumen. Detta är bandets femte skiva men den första som är så här grym.

7

Necrodeath gör en nyinspelning av plattan från 1989, Fragments of insanity som i år fick namnet Defragments of insanity. Allt är bättre nu, ljudet, sången….ja precis allt och det är som en helt ny skiva. Detta blev ett riktigt skönt tillskott i skivhyllan då ett annat av mina favoritband Sadus inte är aktiva just nu. För Sadus låter det och det är jävligt bra. Köptes på Record Store Day i april.

6

Amerikanska Bewitcher drog till med sin andra platta Under the witching cross i maj. Tyckte först att det kanske var lite för mycket Venom-dyrkande men efter fler lyssningar gav den ett mer personligt intryck och nu måste jag lyssna på den om och om igen, i synnerhet låten Hexenkrieg. En mycket värdig sjätteplats.

5

En debut letar sig in på femteplatsen. Amerikanska dödsmetallarna Horrific Demise. Plattan Excruciating extermination kom i slutet av augusti men ingen i Sverige kunde få tag på den, ingen distribution här så det blev att beställa från bandets sida på nätet, normalpris men sen la idioterna på Postnord till 75 spänn för att jag skulle få hem den. Ja ja, men det var det värt, en grymt bra death metal platta med bland andra Matt Bishop från Putrid Pile och Lividity.

4

Från Bangalore i Indien kommer årets fjärde bästa album. Kryptos släppte Afterburner på självaste midsommarafton. Veckan efter såg jag dem på Noselakefestivalen i Nässjö. Deras heavy metal, speed metal eller vad man väljer att kalla det är otroligt energisk och det finns inte en enda låt man kan sitta still till. Mycket värd sin listplacering.

3

Årets återkomst är utan tvekan Possessed. 1986 släppte de senast ett album men i maj i år var det äntligen dags igen. Revelations of oblivion låter precis som gamla hederliga Possessed, förutom då att ljudet nu är perfekt. Jeffs röst är välbehållen och han omger sig av ytterst eminenta musiker som förvaltar arvet av världens första death metal band oklanderligt. En tredjeplats på min lista fick det bli.

2

Förutom Misery Loves Co är det bara ett till svenskt band som slår sig in på listan och det är, naturligtvis, Astral Doors. Sist de släppte en skiva, för två år sedan, satte jag den som nummer ett och det hade jag kunnat göra i år med om det inte vore för……ja, den du läser om snart här nedan. Astral Doors är ett otroligt stabilt band med en jämn högstanivå genom alla år, så också på årets Worship or die som kom den 26e april. Samma dag som min nummer åtta på listan. Det är obegripligt att de inte spelar live mer och satsar på bandet, de skulle lätt ha kunnat bli riktigt stora och sålt ut arenor världen över. Men vi får njuta av musiken och i år är det den näst bästa plattan som släppts.

1

Och nu, nummet ett!! Världens bästa death metal sångare är tillbaka tillsammans med Rune Eriksen från Aura Noir och Flo Mounier från Cryptopsy. Det är naturligtvis David Vincent från Morbid Angel jag pratar om. Vltimas kallar de sig och debutplattan Something wicked marches in släpptes i slutet av mars. Jag kan inte få nog av den och under de första tio dagarna efter releasen lyssnade jag inte på någonting annat än den. Trots det tröttnade jag inte det minsta och den spelas så gott som varje vecka fortfarande. Den här krossar allt annat som släppts i år, Total Destroy!!!

Och även om jag lyssnar mycket på Spotify på jobbet så är det självklart att man köper de skivor man gillar. Här är min top tio pyramid:

Klassisk platta: Brutal Truth – Extreme conditions demand extreme responses

 

Året 1992 stod death metal på sin första topp med Morbid Angels Blessed are the sick i butikerna från året innan, Obituary släppte The end complete, Deicide följde upp den självbetitlade debuten med Legion och Cannibal Corpse släppte mästerverket Tomb of the mutilated. Mitt i denna underbara tid dök en oväntad platta upp som kanske inte sopar mattan med de andra men närapå. Den 6e Oktober 1992 släppte Brutal Truth från New York sin debut Extreme conditions demand extreme responses  med Nuclear Assault basisten Dan Lilker, Scott Lewis på trummor (som också gjort omslaget och ritat loggan), Brent McCarty på gitarr (som lirat med Nuclear Assaults frontman John Connelly på dennes platta Back to Basics från 1991) och Kevin Sharp på sång (numera i Lock Up). Den här skivan knockade mig totalt och den har fortsatt göra det för varje lyssning sedan dess.

Birth of Ignorance sätter standarden direkt och Kevins stämma ljuder med de mörkaste growlen och några grindskrik här och där. Tempoväxlingar med suveräna gitarriff och naturligtvis hör man Dans bas tydligt som på de flesta plattor han medverkar på.

Ill neglect har ett öppningsriff som man aldrig glömmer, låten börjar i halvlugnt tempo men går över i grind som de flesta av låtarna på skivan.

Svårt att säga vilken som är min favoritlåt men Time är fruktansvärt bra med det vråltunga riffet i makligt tempo och motsatsen i Walking corpse där det är furiöst deathgrindande i 1.40, en grym låt med imponerande spel av Scott på trummorna. Denial of existence är också en av de bästa på skivan, inget högt tempo till en början men framåt refrängen har vi grindtrummor igen. Uppbyggnaden av låtarna är helt suveräna då man aldrig tappar intresset under hela lyssningen

 

Videon till Collateral Damage har världsrekordet i kortaste musikvideo. Fyra sekunder lång men innehåller så mycket elände från alla världens hörn som man bara kan uppfatta om videon spelas i slowmotion, vilket också gjordes på MTV´s Headbangers Ball.

 

På Close Up-båten 2013 fick jag äran att se bandet live. De spelade mest låtar från Extreme conditions….plattan och det var jag väldigt nöjd med eftersom de på plattorna efter den ägnade sig mer åt den skrikiga varianten av grindcore och lämnade death metal bakom sig.

Producent på plattan är Colin Richardsson, inte helt okänd för metalfansen då han arbetat med  Cannibal Corpse, Behemoth, Carcass, Napalm Death och många fler.

Av någon anledning har Earache tagit bort skivan från Spotify och Youtube så endast lite liveklipp ligger ute på tuben. De gör inte låtarna rättvisa alls då jag tycker produktionen på Cd.n är mycket, mycket bra. Så leta reda på plattan (den släpptes som Redux version 2010 med bonusmaterial också) som finns på bland annat Discogs för en överkomlig peng. För denna bör finnas i alla death metal fans skivhylla.

Redux Version från 2010.

INTERVJU: TONY ”DEMOLITION MAN” DOLAN FRÅN VENOM INC

Hello Mr Dolan and welcome to my little humble blog, I start up with an easy one:

Which Venom or Venom Inc album are your favourite one, with or without yourself on it?

TD: I think I have to say AVE – VENOM INC as it’s the newest and therefore the most progressed of all.
Picking an old album…would be Welcome To Hell-Black Metal-Prime Evil.

Tony´s favourite Venom/Venom Inc album.

What particular Venom/Venom Inc song is your favorite?

TD: Ah, well to hear? In Nomine Satanas/1000 days in Sodom..
To play? Poison/Parasite/Metal We Bleed.

I haven´t heard you play anything from Resurrection live yet, will you do that in the future? I love that album and to hear Firelight live would make me happy.

TD: Well yes, that album is one of Mantas favourites too and yes there’s a few tracks from it I’d like in the set so let’s see.

Resurrection, one of Mantas´favourites.

I really like Atomkraft to, especially the song Heat and Pain. Any chance you play those songs live or maybe record as a b-side coversong?

TD: Ok, thankyou, I think there is room for everything .. INCORPORATED!! That’s what our name means ..VENOM ‘Incorporated’ with everything else…so keep your ears peeled lol..

We may hear something in the future (warriors).

You had some roles in movies, Master and Commander, Battlefield Britain and Dirty War to mention some. Have you been asked to do more movies since then? Would you like to be an actor to besides the music?

TD: I love the acting but prefer being onstage playing music..They are both very different to do and yes I’ve had offers but right now nothing I really thought was so good the music can wait..So it’s Venom Inc first, all else second.

I have just bought an album with American band Bewitcher called Under the witching cross. Really much Venomisque music there (just listen to the song Hexenkrieg). What do you think of bands that almost copy the Venom style? Can it be too much, to close to the original?

TD: I know that music and agree..I think it’s awesome and humbling for everyone to hear those bands and their music and see the influence…
It’s cool but you would think being individual and creating you own new sound style would be preferred but I see how some fans loved the thing so much they want to celebrate by playing in the same way as it feels close for them.

I have listened to Venom since my friend played the first single In league with Satan for me 1981. Do you remember when you heard Venom for the very first time?

TD: Well, before they recoded the first single…Mantas girlfriend lived across the road from my house and I jammed with her younger brother who was always talking of Mantas being a guitarist and his band. A friend of my girlfriend was going out with Cronos so I saw all their first band photos .. I heard the first demo first and thought…wow..that’s funny they sound like us!!! My own band..was very strange ..so of course I liked it, it was us..!

First single from 1981.

Now there´s one member from the classic Venom-era in each band. What if Abaddon started a third Venom? It would be quiet fun, don´t you think?

TD: Fun yes hahaha but I think he’s stopped all together as he’s not very fit and at 60 is having another child and too many years of drinking a bottle of whisky a night..hasn’t helped his memory recall .. but sure if he could play or was able to play again, would be fun..

You can´t get too many Venoms, daddy Abaddon!

Can you tell me the best, funniest tour memory you have?

TD: oh! Hahaha..having a polish sound guy who owns his own club in Poland feeding me so much cherry, pear then %100 vodka that not only did my legs not work but I ran face first into a huge metal bin and almost knocked myself out pre show!! However , I played a full and flawless set!!! I just don’t remember it lol.

As you might know, the German band Helloween got together with ex-members to tour together. A big success! If it was up to you, would you do the same with Venom?

TD: Yes .. for fans.

Thank you so much Mr Dolan for your time and I hope to see you in Sweden on the next tour.